Jag älskar träning, känna musiken pulsen. Jag älskar att springa i skogen. Låta tankarna flöda. Träning är egentid för mig. Tid då jag får vara i fred och låta tankarna flöda. Det verkar som att många ser det så och jag har aldrig ifrågasatt det. Så började jag läsa en bok om pilates igår. Primärt för att jag känner att jag behöver lite mer teori kring de olika övningarna eftersom de klassar jag går på nu egentligen inte är för nybörjare men jag har ju inte fått samma grund eftersom jag bara kört ”franchise pilates” förut på SATS.

Träna som jag har gjort förut, maximera, spänna, ta i tills jag spricker. Ja det kan man väl göra och det kan säkert ge fina muskler och endorfin-rus. Men det har inte gett mig en kropp som klarar motgångar. Istället har jag när skadorna kommit fortsatt på samma sätt och byggt upp spänningar i kroppen. Ju mer en del av mig har haft problem, desto mer har jag överkompenserat, spänt mig tills jag är helt sen överallt.

Pilates, är för mig ett effektivt core pass. Då menar jag det där core passet jag har inplanerat tisdagar mellan 7 och 8. Om jag tänker pilates som en isolerad händelse som kan ske på ett visst klockslag så är det en effektiv träningsform. Men förminska inte pilatesen till en aktivitet som sker på ett viss klockslag. Det är en filosofi, en livsstil. Ett sätt att långsiktigt att förvalta och bygga upp kroppen. Att träna knoppen att använda kroppen på ett sätt som gör att vi håller bättre och ökar vår livskvalité. Känner ni skillnaden när ni står och diskar säger ”B” vars pass jag går på ibland. Jag tycker det är så härligt. Sen jag började med pilates har jag fått ett helt annat lugn i själen. Jag utmanar min hjärna att arbeta med nya delar av min kropp, att utnyttja kroppens alla muskler. Jag har fått en helt ny hållning och till och med känner mig längre. När jag blir sextio hoppas jag att jag har en drös barnbarn som jag orkar springa efter. Jag önskar att jag inte har någon gamnacke. Jag önskar att min kropp tål att sova på soffor eller madrasser och att jag vet mer om träning då än jag vet nu. Jag önskar också att jag har sprungit det maraton som jag drömmer om, men det måste inte ske nu. Det viktigaste är att bygga upp kroppen en sak i taget för att komma fram dit.

Långsiktiga planer och träningsprogram känns ofta värdelösa tycker jag. Ofta är träningsmotiv drivna av smärta eller onöjdhet just nu. Då är det klart att det kortsiktiga kommer först. Dessutom är jag nog inte den enda som har dåligt tålamod. Pilates är medelvägen för mig. Smärta i rygg, nacke och bäcken försvann nästan direkt jag började. Jag är definitivt snyggare nu är för två månader sedan och jag kan fortsätta på den här vägen och utvecklas vidare så länge jag lever. För mig har pilatesen blivit en livsstil. Övrig träning med hög puls, endorfiner och pepp musik kommer säkert att komma och gå i min timkalender, men pilates kommer jag behålla som livsfilosofi, livet ut.

Försök göra det här när du tänker på något annat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *